nu har jag precis kommit hem från min tjejegrupp. där personalen inte hade tid att prata och nadja var med hela tiden. hur fan kan det vara så omöjligt att tala om att man inte mår bra?? inte för att folk brukar ha tid att lyssna eller prata med en men i alla fall. jag kände att jag ville dö men det fanns inte en möjlighet att säga till om det ens. jag jhatar att känna så här..
det är så hopplöst. visst jag pratade med tove i dag men sen då, hon skulle försöka bättra sig. men jag vill fortfarande dö och jag tycker fortfarande att jag är extremt fet. tänk om jag är för dålig för att detta ska hjälpa? tänkom det här med personal inte hjälper? det verkar ju bli varken bättre eller sämre, så vad fan ska jag göra?
jag saknar frans blom massor. jag saknar att bli kramad, att någon rör vid mej, att bli tröstad. allt detta som raderas när man ska vara vuxen.
helt enkelt jag hatar att vara vuxen!!!!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar