sitter i skolan, känner hur jag verkligen inte orkar vara här ens funderar i stort på att gå och lägga mej istället. låta dagen löpa vidare utan mej se om likgiltighetens sömn får mej att må bättre. Det de ser på utsidan finns inte ens på insidan allt är bara en illusion, en fasad för att hålla dem på avstånd. samtidigt som man faller allt fortare. att inte orka kliva upp mera, att vakna och känna att man fortfarande lever.
detvärsta är när man kliver upp och känner sig precis lika äkligt fet som man kännde sig nä man lade sig kvällen innan.
att leva med alla tankar som svävar, roterar i extrem fart. känna hur det brinner i bröstet som om en demon vill ta sig ut. hur ska man då orka när de är lättare att ge upp än att existera.
varje dygn avslutas med en önskning om att imorgon inte ska kännas lika hemskt även när man redan vet att det hemska finns inom en.
att springa så fort man kan för att komma undan från det man flyr från samtidigt som man inte har en aning om vad man flyr från ens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar