jag önskar att jag kunde gråta då det skulle vara en lättnad, ingen förstår ju ändå när jag skär mig istället för att gråta. hur kan det vara så svårt??
känns som om jag bara springer in i en betong vägg eller kanske ett pansarglas. det ända som händer är att jag skadar mej mera men ingen kan nå mej och jag är lika isloerad som vanligt.
"se men inte röra"
om jag så skrek så skulle det inte hjälpa mig det minsta, inget skulle ge nån effekt av egentlig mening.
jag önskar bara att jag kunde visa känslorna utåt stället för att stänga dem inom mej men det är tydligen svårt att visa dem de bara går inte hur jag än försöker att visa dem. rädslan håller mej tillbaka
jag pratade med tora idag det gick inget vidare vi diskuterade aktivt beslut jag kom fram till att jag visste skillnaden mellan ett aktivt beslut och ett oaktivt beslut. Så jag försökte tala om det för henne men det skulle jag aldrig ha gjort,
jag sa att mina självmordsförsök var ett oaktivt beslut och det jag skulle säga efter det var men att äta mat är ett aktivt beslut och sen frågat oom jag förstått rätt då. vi kom till självmordsförsöken varav tora nog blev ganska sur på mej och tyckte att jag inte skulle köra gissningslek med henne eller de andra i personalen jag fattade aldrig vad de hade med aktivt beslut att göra.
slutade med en sofie som blev ledsen men inte kunde säga det till tora vilket gjorde sofien mer förbannad än ledsen, och sofie funderade på att rymma hemifrån. vilket man defenitivt inte kan säga till personalen ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar